Har du någonsin undrat varför vissa hundar verkar vara ständigt hungriga – oavsett hur mycket de än äter? Labradorer är kända för sina matglada personligheter, men nu har forskare upptäckt att det kan finnas en djupare biologisk förklaring. En genetisk förändring som påverkar hjärnans mättnadssignaler har visat sig vara vanlig hos både överviktiga Labradorer och människor med en tendens att gå upp i vikt.
Studien, publicerad i Science, avslöjar att detta genetiska drag kan göra det svårare att känna sig mätt, vilket leder till en naturlig drivkraft att äta mer – vare sig man har två eller fyra ben.
En gen som påverkar aptiten
Forskare vid Cambridge University i Storbritannien undersökte generna hos 250 Labradorer för att hitta ett samband mellan genetik och övervikt. De fann att en specifik gen, kallad DENND1B, var vanligare hos överviktiga hundar. När forskarna jämförde detta med genetiska data från tusentals människor, upptäckte de att samma gen var kopplad till högre kroppsvikt även hos oss.
Dr Eleanor Raffan, som ledde studien, förklarar att denna gen påverkar hjärnans signaler för hunger och mättnad. Hos individer med genförändringen verkar signalen för ”nu är jag mätt” inte fungera lika effektivt, vilket kan leda till ökad aptit och viktuppgång.
Övervikt handlar alltså inte bara om viljestyrka
Fyndet stärker teorin om att övervikt inte bara handlar om livsstil och självdisciplin – genetiken spelar nämligen också en stor roll.
”Om du har en hög genetisk risk för fetma, är du mer benägen att gå upp i vikt om du inte anstränger dig för att motverka det. De som har en låg genetisk risk behöver helt enkelt inte kämpa lika mycket”, säger Dr Raffan.
Detta innebär att vissa hundar (och människor) måste arbeta mycket hårdare för att hålla vikten jämfört med andra som naturligt har en bättre reglerad aptit.
Studien kan leda till nya behandlingar för Labradorers övervikt
Studien bidrar till den växande kunskapen om hjärnans aptitreglering. Idag finns läkemedel mot fetma som påverkar liknande biologiska mekanismer – exempelvis de populära viktnedgångsmedlen i Ozempic-gruppen.
Dr Raffan påpekar dock att DENND1B-genen påverkar ett annat system än dessa läkemedel, vilket kan öppna upp för nya behandlingsmetoder i framtiden.
”Det vi har identifierat är en annan signalväg än den som dagens läkemedel riktar in sig på. Men det understryker samma viktiga poäng – att fetma inte handlar om bristande viljestyrka, utan om biologiska faktorer som påverkar aptit och respons på mat”, säger hon.
Vad betyder detta för Labradorer och deras ägare?
Upptäckten ger också en förklaring till varför just Labradorer ofta har lätt för att gå upp i vikt. Hundägare som har en labrador med denna genetiska predisposition kan behöva vara extra noga med att reglera portioner och säkerställa att hunden får tillräckligt med motion.
Forskarlaget hoppas att deras arbete kan öka förståelsen för hur genetik påverkar både hundars och människors vikt, samt bidra till bättre strategier för att hantera fetma hos båda arter.
Så nästa gång din Labrador tigger om mat – kan det faktiskt vara genetiken som talar!
Kommentarer